Det finns ett synsätt i Sverige att ekonomiskt stöd som tilldelas flertalet och särskilt de som har tillgångar, inte är subvention. Det är endast när det erbjuds fåtalet och särskilt de mindre bemedlade, som stödet rubriceras subvention.

För 2023 medgav regeringen ränteavdrag på 31 miljarder kronor för dem som äger en bostad och möjliga rotavdrag på 14 miljarder kronor, totalt 45 miljarder. För 2024 beräknas detta öka till 63 miljarder. 80% av dessa subventioner går till storstadsområdena. För varje %-enhet som räntorna stiger ökar subventionerna med 12 miljarder. Även rotavdragen ökar när taket höjs till 75 000 kronor. Dessa miljarder kommer inte att leda till ökat bostadsbyggande.
Samtidigt som nyproduktionen av bostäder dyker finns en brist på 750 000 bostäder varav akut 50 000 på landsbygden!

Vi har gått till en tid när vi subventionerar de som redan har en bostad istället för att underlätta för de som behöver en ny bostad.

Regeringens svar var att avskaffa det blygsamma investeringsstöd på 3 miljarder kronor som funnits för byggande av hyreslägenheter och som resulterat i tiotusentals bostäder runt om i landet där äldre har kunnat lämna sina hus vilket var bra då man förvärvsarbetade men nu känns som en belastning. När det saknas mindre lägenheter att flytta till skapas en inlåsning.
Äldre bor kvar, billiga hus kommer inte ut på marknaden och barnfamiljen kan inte inleda sin bostadskarriär. Finansieringen, inte administrativa hinder, är idag det största hindret för byggande av bostäder. Nyproducerade småhus är alldeles för dyra och svåra att finansiera – ligger objektet i en mindre ort eller på landsbygden säger banken ofta nej. När köpkraften sedan försvinner trappas den kommersiella servicen ner för att ersättas med kostsam social service.

Regeringen hävdar att investeringsstödet haft liten effekt, att bostäderna skulle ha byggts ändå och att stödet hamnat i bostadsutvecklarnas fickor. Detta är inte sant! Investeringsstödet har varit förknippat med tydliga villkor som begränsar den hyra som kan tas ut, att hyresnivån är bunden i 15 år och att stödet trappas ned när bostadsytan ökar. Begränsningen av hyresnivån bidrar till en lägre produktionskostnad för att kalkylen ska gå ihop. Hyreslägenheter, som de vi byggt med investeringsstöd, redovisar en produktionskostnad 25 – 30 % under jämförbara projekt. Detta får naturligtvis genomslag på hyresnivån. Det var i länen Sörmland, Kalmar och Kronobergs län som investeringsstödet har använts mest, inte i storstadslänen. Om man dessutom väljer att bygga marknära, funktionsanpassat och i mindre skala så skapar man boendemiljöer som är attraktiva för den äldre generationen och den yngre kan flytta in i
friställda småhus.

Med enkla medel och till begränsade kostnader skulle balansen återställas.

Det är hög tid att

• Åter se bostaden i brukstermer
• Minska räntesubventionerna med 5 % (när det blir bättre konjunkturer, förslagsvis 2026) och sätta ett räntestödstak på 150 000 kronor (vilket motsvarar stödet till ett småhus belånat till 6 miljoner kronor).
• Återföra friställda medel till ett nytt statligt investeringsstöd med lika villkor i hela landet, förstärkt med ett landsbygdslån enligt Utredningen SOU 2022:14 ”Sänk tröskeln för en ny bostad”
• Ändra kreditgarantierna till att omfatta de faktiska produktionskostnaderna i stället för som idag det teoretiska marknadsvärdet
• Återinföra stödet till byggemenskaper (upp till 400 000 kronor) för projekteringsstöd till idéburna byggprojekt.

Målet är att äldre ska kunna möta framtida krämpor i en modern bostad, hemtjänstens personal få bättre arbetsmiljö och nästa generation, barnfamiljen, ska kunna starta en villakarriär innan barnen är vuxna. Kunskapen finns. Det är bara en fråga om attityd.

Peter Eklund, styrelseledamot Hela Sverige ska leva
Larz Johansson, ordförande Kiladalens Utveckling AB
Gunnar Casserstedt, vd, Kiladalens Utveckling AB och Kolmårdens Utveckling AB